Sommarresa på Balkan 2008
Det här är en minimalt bearbetad version av en reseberättelse som jag tidigare visat i Svenska Järnvägsklubbens webforum "Postvagnen".
Resan gjordes i juni/juli 2008 och texten är från samma år.
Del 10, Montenegro - Serbien - Makedonien
Fortsätter med reseberättelsen från sommaren.
Sist hade vi lämnat Bar vid Adriatiska havet. Efter att ha gått genom den 6 km långa Sozinatunneln och passerat Skhodersjöns västra del på bank..
..följer järnvägen sjöns kant. Parallellt med banan går landsvägen mellan Bar och Podgorica.
Nisava, eller tåg B1140 som vi åker med, är ett måttligt tåg, sju pass och en bilvagn.
Dags att inspektera "våran" makedonska sovvagn. Korridoren..
..och en bäddad kupé.
Denna typ av trebädds sovvagnar verkar vara ganska vanligt att åka i fd. Jugoslavien, det är inte så mycket dyrare än att åka liggvagn. Förhållandet mellan ligg- och sovvagnar är mer till sovvagnarnas fördel än vad man är van vid från andra håll i Europa.
Anslag med vad man inte får göra...
Sovvagnskonduktören verkar dock få använda gasolspis inomhus... Från hans pentry kan man köpa kall dricka, varmt kaffe mm.
Invid en fiskeby vid sjöns norra strand blev det stopp med tutande och nödbroms. Men efter att ha fått studera livet i en by längs allfarvägen en stund, och några gått av och på, rullade vi vidare.
Trafiken på vägen var tät denna sommarsöndag så nog borde det finnas underlag för lokal persontrafik på järnvägen, dessutom borde det öka chansen för att det ska finnas några i Podgorica som kan jobba på måndag morgon med tanke på hur de kör...
En liten station på landet söder om Podgorica. Även fjärrbevakade stationer är bemannade med "Tkl" i röd mössa som ger avgång.
På någon av småstationerna vi passerade stod B436 "Panonija" Bar - Subotica, som gått 55 minuter före oss från Bar, på sidan och hängde. Lokskada typ...
Solnedgång över KAP, Kombinat Alumijuma Podgorica, som ligger i utkanten av Podgorica. Aluminiumsmältverket ger det enskilt största bidraget till Montenegros BNP, är den största elförbrukaren i landet och den största förorenaren av det bördiga Zeta låglandet mellan bergen.
Podgorica. Här skildes våra vägar, Konsulten väntade in nattåget till Belgrad f.v.b. Stockholm medan övriga tre fortsatte mot Skopje.
Så bar det iväg uppför medan skymningen föll över bergen.
En minutlång film från passagen av Mala Rijeka, Europas högsta järnvägsbro här.
Nisava medförde tyvärr ingen restaurangvagn, men i gallerian i Bar hade matsäck inhandlats.
Bland annat en flaska av agrokombinatet 13:e julis Merlot, Den Folkvalde har vissa problem med korschen...
Länk till 13 jul. Plantaze.
Men tillslut så lyckades Statstjänstemannen. Glas hade vi inte kommit ihåg, men det hade vår problemlösande sovvagnskonduktör 🙂. Gott vin, synd att man inte la sig till med någon flaska till 🙁.
Bijelo Polje. Vid tiotiden kom vi till montenegrinsk - serbiska gränsen, en ganska avslappnad passage på en halvtimme med passtämpling och lokbyte. Alltmedan syrsorna spelade i natten.
Morgonen efter vaknade vi i Nis, ankomst enligt tidtabell 7.30 men nu var klockan nästan tio...
Jodå, det var en Y1:a på spåret bredvid. De används bland annat på linjen Nis - Zajecar och har ersatt korta loktåg på oelektrifierade banor.
10.00, ganska exakt en och en halv timme sent fick B393 Nis - Presevo - Skopje avgång efter att vår vagn växlats över till det tåget.
I Grdelica mötte vi B390 "Koco Racin" Skopje - Nis - Beograd innehållande såväl förstaklass som restaurangvagn.
Färdbiljett hade vi bara lyckats köpa till Nis, så för att lösa det hade Skopjedelen av delegationen tagit större delen av bunten med serbiska dinarer vid delningen i Podgorica. Vår problemlösande sovvagnskonduktör talade med konduktören som slog upp biljettpriset i sin bok och tog emot våra pengar. Ingen biljett - ingen ombordköpsavgift.
Dags att ta en runda och spana in resten av tåget. Någon resgodsvagn fanns inte i tåget, och om man behöver ta med sig gods på resan, som tex. en pallyftare, så placerar man den i en vestibul. Lyfts enkelt på och av av två man...
Denna vagn var fö. av en udda enklare modell jag inte set i andra östländer.
Vagnarna var ganska sunkiga och motsvarade kanske inte förväntningarna på ett internationellt snälltåg. Men vi hade vår fina sovkupé... Tåget bestod, förutom av sovvagnen från Bar, av två kupévagnar och..
..en salongsvagn, som säkert varit ganska fin och haft fungerande AC en gång...
Men det blir ganska varmt med minimala öppningsbara fönster i juggeklimat. Obs. även lysrörsarmaturerna.
I måttligt tempo och med många nedsättningar över broar och annat rullar vi fram genom det östserbiska landskapet, bergigt men inte lika spektakulärt spetsigt som de södra delarna av landet.
Vranje, en av alla stationer längs vägen. Banan ned mot Presevo och makedonska gränsen trafikeras av tre snälltåg (varav ett nattåg) som stannar på de större stationerna och fortsätter till Skopje samt fem lokaltåg till Presevo som stannar överallt.
Avgång. Förseningen hade växt till knappt två timmar när vi lämnade Vranje.
En serbiskt röd 641 (El15) och en 441 (Rb) väntar på nya uppdrag. Vårt tåg dras av en likadan 441:a.
Presevo är Serbiens gränsstation mot Makedonien. 20 minuters uppehåll och utstämpling av passen. Presevo är också huvudort i den tidvis oroliga Presevodalen, 90% av befolkningen är albaner och en majoritet vill tillhöra Kosovo istället för Serbien. 60% arbetslöshet ungefär...
Efter tio minuter når vi Tabanovci, den makedonska gränsstationen. Ytterligare 20 minuters uppehåll för ifyllande av inreseblankett passtämpling och..
..lokbyte. Här bytte vi våran röda serbiska 441:a mot en orange makedonsk 442:a som kommit med kontainertåget till höger.
Trots blanketter med kyrilliska bokstäver, gränssoldater mm. kändes Tabanovci ganska idylliskt...
Väl i Makedonien övergick tåget till att vara lokaltåg och stannade vid varje mjölkpall, men mer om Makedonien nästa gång.