Sommarresa på Balkan 2008
Det här är en minimalt bearbetad version av en reseberättelse som jag tidigare visat i Svenska Järnvägsklubbens webforum "Postvagnen".
Resan gjordes i juni/juli 2008 och texten är från samma år.
Del 6, med Tara genom bergen
Resan fortsätter genom bergen (bokstavligen!) längs banan Beograd - Bar.
Kvällen innan hade vi kommit till Uzice (fd. Titovo Uzice) med bil..
..och tagit in på hotell Zlatibor. Det lyste i något rum på kvällen, men annars var känslan att vi var de enda gästerna i detta betongkråkslott, frukostmatsalen som tändes upp när vi kom och så där.
Detta underbart -70 taliga hotell verkar..
..knappast ha renoverats sedan det byggdes. Skicket får betecknas som måttligt... (Ursäkta bildkvaliteten, det var nog lite dammigt i luften...)
Blixtrande lampa i badrummet.
Åtgärd efter skyddsrond.
Det numera något bedagade Hotell Zlatibor var nog stiligt en gång med många genomdesignade detaljer som denna lampa av lokal design. Uppenbarligen vissa problem med jordfel i lampan. Men det går lätt att lösa...
Utsikten över stora torget från vårt rum. På uteserveringarna under de gröna parasollen tillbringades den varma sommarkvällen innan. Det som slog mig under kvällen var alla herrelösa hundar som sprang omkring på natten och låg utslagna på trottoarerna på dagen. Medelhavsmässigt, men inte så Juggemässigt. Var det så innan krigen?
Från Konsulten och Järnvägsingenjörens rum hade man istället utsikt över järnvägsstationen (stationshuset är det med struttaket), byggd tillsammans med järnvägen på -70 talet. Den tidigare smalspårsstationen låg på en annan plats, om jag fattat det rätt längre norrut där godsstationen idag ligger.
I väntan på de andra i hotelllobbyn pratade jag lite med receptionisten i 25 års åldern, som talade bra engelska, bland annat om var vi varit och vart vi var på väg. Mokra Gora hade hon varit i en gång, Kotor skulle hon gärna vilja se men vid kusten 25 mil bort hade hon aldrig varit... Ibland får man sig en påminnare om att man är privilegierad som kan åka runt som man gör...
Stationshuset från insidan med rulltrappan upp till plattformstunnelplanet. Kvällen innan hade vi varit här och köpt biljetter för dagens resa. Inga problem förutom att kortläsaren inte tyckte om svenska VISA-kort (det sker framsteg, köpa tågbiljett med plastkort gick absolut inte förra gången jag var i Serbien...) vilket resulterade i en promenad fram och tillbaks till en bankomat i centrum.
Väggmålning i gångtunneln upp till plattformarna (Pga. Topografin ligger spåren över stationshuset...)
Väl uppe på plattformen hade vi gott om tid att äta glass, titta på passerande godståg och banavdelningens fordon.
B 433 "Tara" var en timme sent vid ankomst, 206 km från utgångsstationen Beograd.
444 är en moderniserad 441 (="RB lok") som fått tyristorpådrag mm. hos Koncar i Kroatien.
Tara är dagens första tåg till Bar, sommartid går det två dagtåg och fyra nattåg ned till kusten. Tåget var välfyllt men i första andraklassvagnen hittade vi en nästan tom kupé.
Banan Beograd - Bar byggdes i etapper mellan 1958 och 1976, där sträckan Uzice - Podgorica var den sist öppnade delen. Beslut om att bygga förbindelsen mellan industrin i norr och hamnen i Bar togs på högsta nivå 1966. Mellan Belgrad och Uzice samt Podgorica och Bar ersatte den tidigare smalspårsbanor (med delvis annan sträckning) medan det aldrig tidigare funnits järnväg på mittenbiten. Järnvägen är enkelspårig, elektrifierad och fjärrblockerad (telekomanda) från början. Som jag förstod det är fjärrblockeringen dock inte i bruk på hela sträckan längre.
Tyska Wikipedia om banan Beograd - Bar
Biljettvisering av serbisk konduktör.
Och här ser vi en av anledningarna till förseningarna, massvis med 20 och 40 nedsättningar över broar och annat som är i dåligt skick. Belgrad - Bar tog c:a 7 timmar när banan öppnades, nu tar det ungefär 10... Underhållet av banan eftersattes grovt under 90-talet (dessutom bombades den av NATO under Kosovokriget) och det har Serbien svårt att ta igen utan utländskt stöd. Och innan Serbien har lämnat ut Mladic till Haag så...
Sju pass, restaurangvagn, resgods och en biltransportvagn.
Banan går dessutom en sväng in i Bosnien på ungefär en mil, detta hade ju ingen betydelse när banan byggdes under den jugoslaviska tiden... Tara gör inga tidtabellsenliga uppehåll i Bosnien (ingen gränskontroll heller, men eftersom det är Republika Srpska är det inte så noga med kontroll av serber...) men vi stannade till och mannen i vit skjorta vid tallarna mitt i bilden klev av från loket.
Hållplatskuren i Goles. Lokaltågen stannar åter på de bosniska stationerna Jablanica, Stripci och här medan snälltågen passerar Bosnien utan att stanna (i teorin).
Där nere ligger Bosnien... (Det gör spåret också för all del.)
Stationshuset i Stripci, Bosnien Hercegovina. Stationen klättrar på bergkanten och mitt på ligger den i tunnel, södra utfarten syns på den första bilden tagen i "mittpå tunneln"...
I februari 1993 stoppades tåget här i Stripci och alla 20 ickeserber fördes bort och mördades av bosnienserbisk paramilitär.
Efter att ha spanat på Bosnien var det dags för en något försenad lunch i restaurangvagnen. Temperaturen 40+ och vindstilla i vagnens framända, varför åker man till varma länder på sommaren?
Montenegrinska järnvägens kypare lånade raskt ut vagnens meny (singular) oss. Väl använd, men om det är den enda man har så...
Och så kunde vi få varsin halvkall Niksicko. Niksic är Montenegros andra stad och därifrån kommer denna öl.
Efter en stunds tillagning kom en mycket välsmakande fårostinrullad schnitzel. Vad den heter kommer jag aldrig ihåg, men kyparen på restaurang Gambrinus har lovat att jag ska slippa betala när jag kan uttala det rätt...
Vid kaffet var det dags att säga adjö till Serbien för den här gången. Prijepolje är sista station i Serbien.
Sedan rullar man över till Montenegro och Bijelo Polje, som också stämplas i passet av både serber och montenegriner.
Serbien och Montenegro utgjorde Restjugoslavien, och sedan unionen Serbien-Montenegro till 2006 då Montenegro blev självständigt efter en folkomröstning. Ett eget land har naturligtvis en egen järnväg och en egen järnväg har naturligtvis egna lok, så här blev det lokbyte.
Sen fortsatte vi ned till havet och..
..Kotor, men det får bli en annan gång.