Sommarresa på Balkan 2008
Det här är en minimalt bearbetad version av en reseberättelse som jag tidigare visat i Svenska Järnvägsklubbens webforum "Postvagnen".
Resan gjordes i juni/juli 2008 och texten är från samma år.
Del 11, Skopje
Berättelsen om den Balkanska resan fortsätter.
Sist hade vi kommit in i Makedonien vid Tabanovci gräns med tåg B393. I Serbien var detta ett snälltåg som endast stannade vid större stationer, men i Makedonien stannade vi överallt. Plattform är ju överflödigt där det finns en vägövergång att kliva på ifrån...
Tkl ger avgång vid en mindre station. Väntsalen verkar fungera bra som växthus så här års...
Av den serbiske konduktören hade vi köpt biljett till gränsen, och den sista biten på den makedonska sidan ner till Skopje skulle köpas av den makedonske konduktören. Ett problem var att vi inte hade några makedonska dinarer, dessa är liksom de serbiska inte konvertibla och går inte att växla utanför landet (Vilket ofelbart innebär att man får med sig en bunt oanvändbara sedlar hem. Om någon har ett behov av serbiska eller makedonska dinarer så...).
Efter att vår problemlösande sovvagnskonduktör talat med den makedonske konduktören var det dags för en förhandling. Den Folkvalde blev inkallad i sovvagnskonduktörens kupé och bjuden att sitta ned. Ugglor i mossen anades eftersom förhandlingen inte kunde ske i korridoren den här gången. Betalning i euro ansågs bättre än serbiska dinarer när vi inte hade några makedonska, och budet blev 10 € för alla tre. 30 spänn per näsa för en knapp timmes tågresa verkade vara ett rimligt pris, och en sedel överlämnades. Vad var det hemliga? Att Den Folkvalde inte fick någon biljett i utbyte mot pengarna?
Ännu en hållplats. Makedonien var den fattigaste delrepubliken i Jugoslavien, och är det fattigaste de nyblivna länderna på Balkan (Kosovo undantaget möjligen). Makedonien anses av de övriga vara den "fattiga kusinen från landet" och det är hit man åker på semester och hit man åker för att uppleva den gamla goda tiden på landet. Självständigheten från Jugoslavien 1991 var relativt smärtfri... Landet höll sig utanför krigen även om man hade sin egen väpnade konflikt med den albanska UCK gerillan som resulterade i Orhidavtalet 2001. Ungefär 65% av befolkningen är makedonier och 25% albaner, som främst bor i de västra och norra delarna av landet.
En kyrka längs vägen. Om man är intresserad av ortodoxa kloster är det till Makedonien man ska åka, många lär ska ligga väldigt vackert i bergen, men det blev inte tid att titta på något sådant den här gången. Ungefär två tredjedelar av befolkningen är kristen och resten muslimska minoriteter.
En 441:a väntar på bättre tider i Ilinden lite norr om den makedonska huvudstaden Skopje (510 000 inv.).
Engelska Wikipedia om Skopje
Efter 20 timmar och 20 minuter kom vi så fram till Skopje 15.15, två timmar försenade...
En till större delen trivsam resa genom tre länder, även om det blev aningen långtråkigt på slutet, företagen i denna vagn. Men en restaurangvagn hade inte skadat 🙁 .
Vi vandrade ned i det mässiga stationshuset..
..och letade rätt på biljettluckan för att köpa biljett till morgondagens resa ned mot Grekland.
Det här såg komplicerat ut, papper, penna och tidtabell förbereddes för att kunna förklara vad vi ville ha på blandspråk. En rejäl bunt makedonska dinarer togs ut ur närbelägen bankomat. Men madam bastanta på andra sidan luckan talade engelska, undrade om vi var under 26 och handskrev elegant en CIV biljett till Aten. Ville vi kanske betala med euro? Vilken skillnad mot Belgrad!
Bredvid biljettluckan satt en pristabell; Skopje - Tabanovci kostade ungefär tio kronor, nu förstod vi varför uppgörelsen på tåget behövde ske i en kupé...
Medan vi köpte biljetter hade detta tåg med mullrande GM-diesel och tre pass kommit in.
Därefter gick vi ner på stan och ordnade hotell, tittade på Tito..
..och hans gymnasium på vägen ned till centrum.
Skopje är en av Europas få huvudstäder med en kollektivtrafik helt baserad på dieselbussar. Låt vara att stan länge bara var en provinshuvudstad...
Den antikverade vagnparken består till stor del av Mercedes och MAN bussar från -70 och -80 talet, många byggda i Jugoslavien på licens. Järnvägsingenjören gick igång ordentligt på dem...
Länk till Järnvägsingenjörens inlägg om bussar i Skopje på bussprut
Skopje raserades till 80% av en jordbävning 1963 och återuppbyggdes i modernistisk stil. Mycket betong, men också mycket med kvalliter. I alla fall i centrum verkar arkitekturen och stadsplanen genomtänkt och inte bara utslängd plattenbau.
Med vissa, mestadels offentliga, hus har man tagit ut de modernistiska svängarna. Posthuset är ett av dem.
Makedonientorget är stadens centrum, här sett från stenbron över Vadar. Millenniumkorset uppe på berget restes 2002 och anses av en del mest vara uppsatt för att reta den albanska (islamska) minoriteten.
I den nya stadsplanen från -60 talet ingick naturligtvis också en motorled genom centrum i anslutning till bassarkvarteren/gamla stan. Fast ett av få exempel jag set där man lyckats bygga "stad" på en passage över vägen som känns inbjudande som fotgängare.
Vi tog ett varv i bassarkvarteren som höll på att stänga, och letade rätt på en restaurang.
Efter maten vandrade vi över Vardar till centrum och tog varsin "stoppsko" , dvs. den lokala ölen Skopsko, på en hipp uteservering längs floden med utsikt över Skopje operan. Den lokala humorn anser att den ser ut som operahuset i Sidney, fast kantig...
Därefter var det dags att promenera mot hotellet med tanke på följande dags tidiga morgon. I parken mellan posthuset och floden hade dessa zigenare slagit läger med hästar och allt. Lattjo huvudstad...
Posthuset igen, fast från andra hållet. Ganska spejsig betong-flum...
Skopje kändes som en stad man skulle velat se mer av, men eftersom tåget hit var sent och det tog en stund att fixa med biljetter, hotell mm. så blev det lite kort.
Morgonen efter var vi på stationen före åtta för att åka vidare, men mer om det nästa gång.