Go West!
Det här är en minimalt bearbetad version av en reseberättelse som jag tidigare visat i Svenska Järnvägsklubbens webforum "Postvagnen".
Resan gjordes i januari - februari 2007 och texten är från 2007 - 2008.
Del 1 Del 2 Del 3 Del 4 Del 5 Del 6 Del 7 Del 8 Del 9 Del 10 Del 11 Del 12 Del 13 Del 14 Del 15
Genom Klippiga bergen
Tidigt söndag morgon lämnade vi tillbaks hyrbilen och fick skjuts till Denver Union Station.
Väl på stationen visade det sig att tåget var en timme sent 🙁.
Så vi lämnade in väskorna i bagageförvaringen och gick en kort promenad på stan. Här polletterar man även väskor som inte är handbagage. Tyvärr blev det ingen bild på den museala miljön innanför dörrarna.
Och här lämnas polletterat bagage ut efter ankomst.
Det blev också en god stund att studera den pampiga väntsalen och biljettluckan som har öppet i anslutning till alla tåg. Vilket innebär två timmar på morgonen.
Så blev det tillslut dags för incheckning, kort kö för förstaklass/sovvagnsresenärer till vänster och lång kö för andraklass/sittvagnsresenärer till höger. Det är konduktörerna från tåget vi ska åka med som genomför biljettviseringen här innan ombordstigning, biljetten byts mot ett boardingkort med vagn och plats (som stod på biljetten man lämnade ifrån sig). Det var det där med att leka flyg 😌.
Och så fick vi gå ut till tåget som backats ned, här syns tydligt att genomgången sker på övervåningen i Superliner vagnarna. Det, enligt min mening, bästa konceptet för tvåvåningsvagnar. För att koppla Superliners i tåg med vanliga vagnar finns det "transition sleepers" som har övergång i normal höjd i ena änden, dessa används normalt som personalsovvagnar (det var säkert en sån i andra änden av tåget).
Bergsklättringen började strax efter avgång, Mile High City ligger alldeles vid foten av klippiga bergen.
I serpentiner går det uppåt och uppåt. Tre lok känns helt plötsligt ganska rimligt.
Efter frukost blev det en stund i utsiktsvagnen. Åtta mil framåt (nåja) och en dryg mil uppåt (2816 möh) från Denver kommer man till Moffat Tunnel, en av USAs längsta järnvägstunnlar på 10 km. Tunneln öppnades 1927 och ersatte den långa och höga vägen över Rollins pass. Strax innan tunneln gör man utrop om att man ska ta en sittplats och inte gå mellan vagnarna förrän tåget är igenom. Tunneln kan bli ganska full med dieselrök och har en ordentlig ventilationsanläggning med fläktar och portar som kan stängas för spåret i ena änden.
Wikipedia om Moffat tunnel
Efter en stund i tunnels mörker kommer man ut mitt i Winter Parks skidbackar och stannar vid Frasier-Winter park, CO.
Till höger "The Ski Train" som går hit från Denver och tillbaks över dagen.
Annars är det mest långa godståg som ringlar sig fram på den enkelspåriga linjen över The Rockies, här slutet på ett mötande koltåg.
Granby, Colorado.
Längs Colorado River, här nära källorna är den inte så stor.
Dags för lunch, något lättare som omväxling denna gång.
Landskapet rinner förbi.
Glenwood Springs, CO. Härifrån till den inte helt okända skidorten Aspen, CO finns en nedlagd men inte uppriven bibana som länstrafiken (motsvarande) köpt för att eventuellt använda i ett spårvägsprojekt.
Så skramlar det på med någon timmes försening när det börjar skymma någonstans i västra Colorado.
Grand Junction, CO. Här var det åter avlösning (med bil..) för förare och konduktörer, servicepersonalen (vagnvärdar, restaurang- och cafépersonal) åker med hela resan och bor ombord.
Varje sovvagn har sin "vagnvärd" som i vissa fall piffar upp den en aning.
Middag någonstans vid gränsen mellan Colorado och Utah. Eller förrätten åtminstone.
Del 1 Del 2 Del 3 Del 4 Del 5 Del 6 Del 7 Del 8 Del 9 Del 10 Del 11 Del 12 Del 13 Del 14 Del 15
Mot Kalifornien
Ett problem med tvåvåningssovvagnar är att sidorörelserna blir stora högt upp på dåligt spår, men utsikten är ju bättre på övervåningen...
Efter en bitvis ganska svajig natt vaknade vi i Nevadas saltöken. Medan tåget skramlade på i typisk godstågsfart..
..gick vi och åt frukost. Under tiden stannade vi till i Winnemucca, NV sådär tre fyra timmar försenade 😑.
Förmiddagen förlöpte i samma i samma godstågslunk genom..
..Nevadas ganska ogästvänliga landskap. Mest växlande mellan halvöken och saltöken (det är inte snö utan saltkristaller) och enstaka byar eller trailerparks här och var framför en fond av berg. Medresenärernas uppfattning om invånarna i dessa trakter och deras arbetsförmåga var inte alltför beundrande...
Framåt lunchtid övergick saltöknen i berg och vi gick för att äta lunch..
..i restaurangvagnen där vi fick samma bordssällskap som till frukost och fortsatte diskussionen om de bohemiska Nevadaborna.
Och så stannade tåget till i ett industriområde strax utanför Sparks, NV (en förort till Reno). Här blev vi stående och i högtalarna ropade man något i stil med "Dom säger att det ont om spår i Sparks men att vi snart ska få komma in. Vi borde ha fått prioritet men..." Uppenbarligen var det svårt att bli av med godståget vi legat efter hela dagen (och natten?) för vi blev stående över en halvtimme innan vi fick rulla den sista lilla biten in till plattform i Sparks. "- You don't travel AMTRAK to be there on time" tyckte vårt bordssällskap...
Strax efter Sparks stannade vi i det betydligt med kända Reno, NV. I Reno fick vi ombord ett antal väl förfriskade spelare och morgontidningar, en till varje kupé. Enligt tidtabell skulle vi vart här 9.14 och det är väll en rimlig tid för morgontidningen, men nu var klockan en bit efter ett 🙃.
Sedan fortsätter det genom ett vackert bergslandskap över gränsen till Kalifornien.
I undervåningen på utsiktsvagnen finns en bar där man kan förse sig med en Samuel Adams att ta med upp 🙂.
Men framåt eftermiddagen tog den slut och alternativen till ingen öl var Millers och Budweiser 😡.
Längs Truckee river..
..till Truckee,CA. Efter Truckee som ligger på 1700 möh. börjar bergsklättringen igen, först lite upp, genom Sierra Nevada och Donner pass på 2100 möh. sedan ganska mycket ned mot låglandet vid kusten. Linjen över Sierra Nevada är till största delen dubbelspårig och utsikten nästan lika slående som Rocky mountains, men vid det här laget var man nog lite blasé för det blev knappt en bild.
Sen var det det här med amerikanska förseningar. Enligt tidtabell skulle California Zephyr anlänt till Emeryville, CA 16.49 och då kan man ju äta middag efter ankomst men eftersom tåget var c:a fem timmar sent blev det en extra middag ingående i priset, helt enligt amerikansk lag. Lite begränsad meny så här i slutet på resan, men tillsammans med ett glas vin och solnedgång över bergen vore det synd att klaga.
Resans sista uppehåll Sacramento, som är Kaliforniens huvudstad (8 möh.). Men är det inte kontaktledning över spåret till vänster?
Kontaktledningen tillhör Sacramentos spårväg som förlängdes upp till stationen i december 2006. Ber om ursäkt för bildkvaliteten, men det var den enda bild som blev.
I Kalifornien finns det även en del regional tågtrafik, från Sacramento via Emeryville och Oakland till San Jose går "Capitol Corridor" med 16 tågpar per dag (11 L-S). Tågen körs av AMTRAK California men betalas av delstaten som även äger fordonen, F59PHI lok och "California Cars", en regionaltågsvariant av Super liners med två (trycklufts)dörrar per vagn och manövervagn.
Capitol Corridor
Wikipedia om AMTRAK California
Wikipedia om F59PHI
Väntsalen i Sacramento, CA.
Vid tiotiden kom vi till slut fram till Emeryville, CA som är slutstation för California Zephyr.
Emeryville ligger i Oakland på östra sidan av San Franciscobukten och härifrån får man fortsätta med buss över Bay Bridge till San Francisco, men vi blev hämtade med bil av kusinen istället. Så var det också slut med långfärdstågåkandet för den här gången, en över förväntan trevlig resa om än något lång på slutet. En resa med långdistanståg kan verkligen rekommenderas om vägarna leder genom USA nån gång. Det lär nog inte ha varit den sista för min del.
Dagarna efter besöktes San Francisco med omnejd, ovan två vagnar på linje F framför Ferry Building.
Del 1 Del 2 Del 3 Del 4 Del 5 Del 6 Del 7 Del 8 Del 9 Del 10 Del 11 Del 12 Del 13 Del 14 Del 15